**Kapitel 7: Ångerns tunghet**

Harry såg på Link med en blandning av förvirring och oro. "Link, vad gör du?" frågade han, hans röst fylld av medkänsla. "Du kan inte bara binda fast den så här." Link såg ner på Kraelionen, som låg hjälplös på marken. Han såg smärtan och sorgen i varelsens ögon och något inom honom bröt samman. Han kom ihåg hur han hade räddat Harry från de där expeditionerna som hade tagit honom från Himalajas berg, hur han hade hittat Harry bunden och kedjad, gråtande och rädd. "Harry, jag... jag har gjort något ont," sa Link, hans röst knappt hörbar. Harry gick närmare Link och tog tag i hans arm. "Link, du har räddat mig," sa han. "Du minns väl hur de där expeditionerna tog mig från Himalajas, hur de bundit mig med rep och kedjor? Hur jag grät och var rädd?" Link såg upp på Harry, och för första gången såg han den unge mannen som en jämlike, inte bara som en vän. Han såg den smärta och rädsla som Harry hade utstått, och han insåg att han hade gjort samma sak mot Kraelionen. "Jag måste hjälpa den," sa Link, hans röst fylld av en ny beslutsamhet. "Jag måste få det fritt." Harry nickade. "Ja, det måste vi. Vi kan inte bara lämna det så här." Tillsammans började de två männen att lossa repen och kedjan som bundit Kraelionen. Link arbetade hastigt, hans händer darrande av ånger och önskan att göra rätt. Kraelionen såg på dem med en blandning av förväntan och tveksamhet, som om det inte riktigt trodde att det skulle bli fritt. När de sista repen lossades, reste Kraelionen sig långsamt. Det såg på Link och Harry med en djup sorg i sina ögon, men också med en viss tacksamhet. Link gick fram till varelsen och sträckte ut en hand, som om för att be om förlåtelse. "Jag är ledsen," sa han, hans röst knappt hörbar. "Jag ville inte göra ont."